Under denna tid studerade jag vid en skola sju mil från hemmet. Det var vid den här tiden som min bror Eddie kom in i bilden. Eftersom jag hade dåligt med tid p.g.a allt resande (jag pendlade 15 mil om dagen) skötte han duvorna ibland. En dag när jag kom hem hade en mård gått in och bitit ihjäl alla de 12 brevduvorna jag hade då. Först ville jag bygga ett nytt slag och börja om på nytt, så jag rev det gamla slaget och började planera för att bygga ett nytt. Tyvärr rann det ut i sanden och verksamheten låg ner under ca två år.

Nytt duvslag

1996-1997 gjorde jag min värnplikt och det var under denna period min bror Eddie började intressera sig för brevduvor. Han och min far byggde så småningom upp ett nytt slag efter en ritning som jag hade gjort när jag planerade det nya slaget. Detta slag är på ca 10 kvm och består av 3 avdelningar. Hösten 1996 kommer så de första två paren från N-E Westerström och under sommaren 1997 har vi fött upp ett 15-tal ungar. I samma veva börjar vi komma i kontakt med Imre Balog i Sävsjö BF. Vi bestämmer oss för att börja tävla och under vintern bygger vi två nya änkeavdelningar i en bod på tomten.  Våren 1998 har vi vår första tränings- klubbflygning från Tranås. Denna lördagen var extremt blåsig och det blåste åt "rätt" håll. Jag låg som vanligt och sov denna förmiddagen och vaknar av att Eddie kommer in och berättar att duvorna är släppta och beräknas komma om ett par timmar. Trött som jag var, somnade jag om och vaknar en timma senare av att Eddie vrålar att duvorna har kommit. Under tumultet som breder ut sig visar det sig att klockan stod på mitt rum. Eddie springer upp för trapporna (Jag bodde på översta våningen då.) och hämtar klockan. 30 sekunder senare har jag fått på mig kläderna och rusat ut. När jag kommer ut på altanen ser jag en duva flyga in i slaget samtidigt som Eddie kommer utspringande från slaget. I förvirringen hade han ställt klockan på altanen. Gapskrattande talar jag om för honom att en duva nyss gick in och jag tar ringen och stämplar den samtidigt som Eddie springer tillbaka till slaget för att hämta den andra ringen. Denna vår första tävling vann vi ...

Säsongen 1998

Under säsongen tävlar vi med 7-8 hannar (vi hade en enda hona ledig) och vi hinner med 3 tävlingar innan alla duvor utom en har försvunnit under tävling. Den enda duva som vi har kvar är min S-00-97-0148 som kom hem en timma för sent på national Borlänge. Så nu var det slut för den här säsongen... Nej! Vi skulle ju tävla med ungarna också tänkte vi. Under sommaren som följde fyllde vi upp änkeslagen med så mycket ungar vi kunde tävla med.

Mården II

 Ytterligare en morgon kommer Eddie upp och väcker mig. Denna gång skriker han med gråten i halsen och jag fattar att något allvarligt har hänt. (Det kanske inte är så svårt att förstå vem som är förste slagskötare...) En mård hade gått in och bitit ihjäl alla våra ungar som vi skulle tävla med utom två stycken. Mården hade blivit störd när Eddie kom ut för att mata dom. Den ena (duvan) av dom hade dock troligtvis brutit nacken i hönsnätet när den försökt ta sig ut ur sputniken. Vi insåg ganska snart att den var tvungen att nödslaktas. Jag måste säga att så hårt som det kändes att nacka den duvan har det aldrig känts tidigare. Ändå var det inte jag som gjorde det. Synen som uppenbarade sig var inget man vill komma i håg. Blodet bokstavligen rann utmed golvet och sputniken var full av fågelkadaver utan huvuden. Den enda duva som överlevde var som en zombie, av naturliga skäl. Det var lätt att tänka på att man skulle lägga av med allt men vi bestämde oss för att vi inte skulle ge upp än!

Nu var bara att sätta ihop avelsparen igen och försöka föda upp så mycket ungar som möjligt för att kunna tävla nästa säsong. Senungar blir som bekant sällan några bra flygare och vi förväntar oss inte allt för mycket inför säsongen 1999.

Säsongen 1999

 Säsongen 1999 kan betecknas som ytterligare ett steg på vägen. I år har vi för första gången lyckats behålla största delen av ungduvebeståndet, som är det mest lovande materialet vi fått fram sen vi började med brevduvor. Vi har även satsat stenhårt på att ytterligare förfina linjerna i våra två huvudstammar, DeMeyere och DeSplenter. Dessutom har vi gjort en del intressanta inkryssningar som vi ser fram emot att testa nästa säsong. Själva tävlingssäsongen kan sammanfattas som ett litet framsteg. Tävlingarna har väl inte gått alldeles lysande men vi har varit extremt försiktiga i år. Visa av erfarenheten att man måste ta det lungt med ettåringarna har gjort att de bara fått tävla i snitt en gång detta år. Till nästa år är det dock ingen pardon. Då ska dom i korgen! På ungduvesidan har vi bara tävlat med ett 20-tal av det ca 60 ungar vi fött upp. Det ska bli intressant att se vilken inverkan det har på ettåringar om de fått tävla som ungar eller inte. Ungduvetävlingarna har väl ändå gått hyfsat. Vi vann överlägset i klubben och i distriktet kom vi bland dom fem bästa. Mycket få tapp på flygningarna (30%), i jämförelse med vissa brevduvemän som i princip tappat alla sina ungar.

 Målet att vid slutet av säsongen 2001 ha minst en 10-top placering på National står fast. Vi har nu ca 100 brevduvor och samvetet tillsammans med den totala slagstorleken, säger att man måste gallra. Trots allt kan man se en del duvor som skiljer sig från mängden. Men denna gången är det inte en enstaka utan snarare 30-40% av ungduvorna som verkligen utmärker sig i slaget. Det är samma sak i luften och deras beteende i omgivningarna runt slaget. En del duvor visar ett otroligt starkt psyke. När man går in i ett slag kan man efter ett tag se vilka duvor som är starkare psykologiskt och ännu lättare är det att se det om man studerar dom under en hel dag, både utanför och inne i slaget.